Började morgonen med ytterligare ett fruktlöst samtal till affektiva mottagningen. Vilket i ordningen har jag tappat räkningen på för länge sedan.
Sedan sist har jag faktiskt haft en telefontid med en läkare, samma som jag träffade då i början av november. Jag blev lovad att mitt ärende skulle tas upp på nästa läkarkonferens och att jag skulle bli meddelad om hur min behandling ska fortsätta utöver det. Den läkaren jag har träffat kan inte uttala sig om det, han bestämmer nämligen enbart vilken medicin jag ska ta eftersom det är hans specialistområde. Min affektiva behandling bestäms av den något undflyende gruppen "teamet". Jag har naturligtvis aldrig fått träffa någon ur detta team. Fick även reda på att det där skämtet till DBT-behandling inte var någon akut lösning utan det var planen för mig hela tiden. Att det ska tas reda på vad som faktiskt är fel med mig, innan en behandling påbörjas - ja det tycks inte riktigt finnas på kartan. Sen verkar det lite strunt samma huruvida behandlingen passar mig som individ eller inte. Jaha, här har vi en kvinna, ja, hon kan nog räknas som ung va? Lite deppig? Jaha, jaja. Vänta nu, här har vi nåt! Yessssss - självskadebeteende, nej inte speciellt allvarligt, inte riktigt det som är problemet egentligen men hey, vi tar fasta på det. Släng in henne hos DBT-AnnBritt. DBT är ju det nya för unga tjejer. Lite så känns det som att diskussionen har gått.
Hur som helst, eftersom det gått ett par veckor sedan min senaste kontakt med psykvården så tänkte jag att de kanske tagit upp mig på den där konferensen. Att de inte hört av sig och talat om det för mig, om så skulle vara fallet, är inget jag riktigt reflekterade över. All annan kontakt har skett från mig till dem och inte tvärtom, jag får inte reda på saker - jag får ta reda på dem. Sjuksköterskan jag pratar med låter förvånad. Hon menar på att det var ju alldeles nyss jag hade telefontid, saker och ting tar ju tid hos dem. Jag kan inte förvänta mig att något ska ha hänt såhär snabbt. "Vi har ju köer" upplyser hon mig om. Jo, tack, jag vet ju det. Jag har köat i drygt ett och ett halvt år nu. Jag undrar ändå lite hur ofta de där konferenserna hålls, en gång i veckan visar det sig. Men man kan väl inte förvänta sig att bli upptagen på första bästa konferens, hallå?
Jaja, får förhoppningsvis en ny telefontid så jag i alla fall kan få lite mer benzo utskrivet för att hålla mig flytande medan jag väntar.
Jag vet inte hur länge till jag orkar bråka, eller hur länge till jag överhuvudtaget orkar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar