måndag 5 mars 2012

Måndag morgon, kan vi glömma.

Ska iväg på terapisamtal snart (sånt jag betalar (dyrt) själv för, vad trodde du?)och vaknade därför ryckigt och nervöst klockan halv sex imorse. Jag får prestationsångest av att gå till psykoterapeuten. Jag känner att jag måste lägga fram mitt mående på ett välformulerat och högt intellektuellt plan för att det ska vara värt någonting. Jag måste komma dit med kloka insikter om mig själv och helst må sämre på ett mycket bättre sätt än vad jag egentligen gör. Herregud, som om att det vore någon slags prestation att vara så snyggt deprimerad det bara går. Den här bovarysmen har verkligen gått för långt. Vem romantiserar terapibesök? Jo, jag. Sorgligt, tamejfan.

Jag anar att den här muren av ointresse från landstingets sida har någonting att göra med det hela. Att de vägrar hjälpa mig stärker inte direkt min redan vacklande* självkänsla. Är man inte ens värd att få hjälp av sjukvården mår man antingen inte tillräckligt dåligt, eller så är man värd väldigt väldigt lite. Så tänker jag, det är omöjligt att försöka se det på något annat sätt. Det senaste samtalet (se förra inlägget) sände iväg mig på en resa ned i min egen tankesmuts till den grad att nästan alla veckans planer fick ställas in, och att jag tillfälligt slutade äta medicin för att jag ville må sämre, dåligt nog att...ja, jag vet faktiskt inte. Vill helst inte tänka på det, men det skrämmer mig.



* tänk vacklande som fyllecellsfull i 15 cm höga stilettklackar man inte kan gå i i nyktert tillstånd, alt. den här modellens prestation på catwalken: http://www.youtube.com/watch?v=lBT4-EXqddo&feature=related

tisdag 28 februari 2012

Den repiga skivan

Började morgonen med ytterligare ett fruktlöst samtal till affektiva mottagningen. Vilket i ordningen har jag tappat räkningen på för länge sedan.

Sedan sist har jag faktiskt haft en telefontid med en läkare, samma som jag träffade då i början av november. Jag blev lovad att mitt ärende skulle tas upp på nästa läkarkonferens och att jag skulle bli meddelad om hur min behandling ska fortsätta utöver det. Den läkaren jag har träffat kan inte uttala sig om det, han bestämmer nämligen enbart vilken medicin jag ska ta eftersom det är hans specialistområde. Min affektiva behandling bestäms av den något undflyende gruppen "teamet". Jag har naturligtvis aldrig fått träffa någon ur detta team. Fick även reda på att det där skämtet till DBT-behandling inte var någon akut lösning utan det var planen för mig hela tiden. Att det ska tas reda på vad som faktiskt är fel med mig, innan en behandling påbörjas - ja det tycks inte riktigt finnas på kartan. Sen verkar det lite strunt samma huruvida behandlingen passar mig som individ eller inte. Jaha, här har vi en kvinna, ja, hon kan nog räknas som ung va? Lite deppig? Jaha, jaja. Vänta nu, här har vi nåt! Yessssss - självskadebeteende, nej inte speciellt allvarligt, inte riktigt det som är problemet egentligen men hey, vi tar fasta på det. Släng in henne hos DBT-AnnBritt. DBT är ju det nya för unga tjejer. Lite så känns det som att diskussionen har gått.

Hur som helst, eftersom det gått ett par veckor sedan min senaste kontakt med psykvården så tänkte jag att de kanske tagit upp mig på den där konferensen. Att de inte hört av sig och talat om det för mig, om så skulle vara fallet, är inget jag riktigt reflekterade över. All annan kontakt har skett från mig till dem och inte tvärtom, jag får inte reda på saker - jag får ta reda på dem. Sjuksköterskan jag pratar med låter förvånad. Hon menar på att det var ju alldeles nyss jag hade telefontid, saker och ting tar ju tid hos dem. Jag kan inte förvänta mig att något ska ha hänt såhär snabbt. "Vi har ju köer" upplyser hon mig om. Jo, tack, jag vet ju det. Jag har köat i drygt ett och ett halvt år nu. Jag undrar ändå lite hur ofta de där konferenserna hålls, en gång i veckan visar det sig. Men man kan väl inte förvänta sig att bli upptagen på första bästa konferens, hallå?

Jaja, får förhoppningsvis en ny telefontid så jag i alla fall kan få lite mer benzo utskrivet för att hålla mig flytande medan jag väntar.

Jag vet inte hur länge till jag orkar bråka, eller hur länge till jag överhuvudtaget orkar nu.

måndag 13 februari 2012

Fly fly away

Idag åker jag till London. Min kära mor tar med mig dit för hon tycker att jag behöver komma bort. Jag kan inte annat än hålla med.

Synd bara att man inte kan komma bort från sig själv, jag är ju mitt egentliga problem.

Dagens låt: http://open.spotify.com/track/7vZCSNKvy4YU9oXlICEc1x

söndag 12 februari 2012

Moderskeppet av alla bakfyllor har hämtat mig

Lyxade till det igår med att gå ut på krogen med en vän, känna mig någorlunda normal, dricka för mycket Jack och Cola, glömma tillvaron, vara oansvarig, vara ohämmad, smsa fel personer fel saker, hamna på efterfest, halvdant fylla något slags desperat bekräftelsebehov, vakna någon annanstans än hemma.

Betalar duktigt för det idag, både i psykiskt och fysiskt mående.

Kanske var det värt det ändå.

lördag 11 februari 2012

Dagens låt

Musik, jag klarar mig inte utan den.

Jag kan inte läsa längre, jag kan inte längre hålla uppe koncentrationen för att kolla på film, sånt som brukade funka. När allt snurrar i huvudet finns det bara tre saker som kan få mig att sluta tänka, i alla fall i några minuter.

1. Blunda hårt, musik högt högt i hörlurarna och känna tongångarna och orden pulsera genom kroppen. Ibland gör musiken allt mycket värre, men ibland fungerar den bättre än Xanor.

2. Skriva, skriva, skriva.

3. Ta ut frustrationen och sorgen på papper, med penna, bläck och pensel. Måla konstnärsmyten. Hah.


Dagens (dubbel):

http://open.spotify.com/track/46bTgJAQkrkNRxMuFnpRyD

http://open.spotify.com/track/3N2UhXZI4Gf64Ku3cCjz2g

Om aptit

Jag har väl egentligen aldrig haft ett särskilt nyttigt förhållningssätt till mat. Mat har för mig aldrig varit någonting som man stoppar i sig för att man är hungrig och slutar äta när man är mätt. Mat har varit någonting jag proppat i mig tills jag mår illa för att straffa mig själv, en snuttefilt att suga på för att trösta mig själv, någonting förbjudet, någonting som ska vara nyttigt, en bästa vän, en fiende som vill mig illa. Komplicerat. Ju sämre jag mår desto mer äter jag. Konstiga saker. Sockerkakssmet, bara grädde, enbart avocado i fem dagar. Försöker lura omgivningen att jag äter normalt, är normal. Hatar, älskar, spyr.

Nu har jag tappat aptiten sedan några veckor tillbaka. Äter kanske två tallrikar yoghurt en genomsnittlig dag. Kan inte låta bli att vara överlycklig. Kan inte låta bli att önska mig mager, desperat hoppas den håller sig borta. Aptiten, den lömska.

Kaffe och cigg, kaffe och cigg, kaffe och cigg, kaffe och cigg, kaffe och cigg, magsyra.



<3

Telefontid

Jag har fått en telefontid på Onsdag. Fast jag måste ringa och lämna mitt telefonnummer först, för de har inte det. Lite konstigt, eftersom de har ringt mig förut. Ja,ja. Huvudsaken är att jag verkligen inte vet vad jag ska säga.

Jag har glömt allt.

fredag 10 februari 2012

Om ensamhet

Jag har varit hemifrån några dagar, bott hos vänner. Jag kan slappna av på ett helt annat sätt med människor jag känner mig trygg med, visst att jag kan krisa och känna mig kass ändå, men generellt är min lägstanivå mycket högre när jag inte är ensam.

Jag har i hela mitt liv haft ett stort ensambehov. Jag har alltid klarat mig själv, kunnat tycka om sällskap men aldrig känt mig beroende av någon annan. Jag har varit självständig, kanske lite väl mycket. Nu klarar jag inte av det längre och det är en av sakerna som slår absolut hårdast. När jag som nu varit omgiven av människor dygnet runt i flera dagar i sträck blir det så otroligt jobbigt att komma hem igen. Jag brukade tycka att det var så jävla skönt att komma hem till mig själv, jag älskade att vara själv innanför de här väggarna, jag kunde andas ut när jag stängde dörren. Nu känns det som ett fängelse. Jag känner hur orken rinner ur mig så fort jag låser dörren inifrån, jag vet vad som väntar.

Jag orkar inte höra av mig till folk, jag känner mog som en börda, som att alla jag känner är potentiellt ofrivilliga barnvakter. Jag orkar inte höra att någon inte har tid, eller lust, eller ork. För att undvika avslag stänger jag in mig och försöker bepansra mig. Dessutom vill jag trotsigt klara mig själv, hatar att känna mig så svag och beroende. Jag ska kunna vara ensam en fredagskväll, det borde inte öppna ett svart hål i bröstet. Det är jobbigt att träffa folk också, det är jobbigt att låtsas må bättre, det är jobbigt att tala om hur jag verkligen mår, det är outhärdligt att behöva känna deras medlidande.

Jag är så sjukt otrygg i mig själv, jag är så rädd och liten när jag är ensam hemma. Lyssnar efter ljud i trappen, sover i soffan med TVn på, röker under fläkten trots att jag inte vill. När ångesten kommer kan jag bara ligga i forterställning och försöka lugna ner mig, trösta mig själv, vänta på att tabletterna ska verka, hoppas på att kunna motstå lusten att ta till vapen mot mig själv. Innan den kommer kan jag bara vänta på den och hoppas att jag slipper. Vänta och hoppas på att telefonen ringer.

Lyckohjulet som snurrar

Jag har tur. Jag har ett socialt kontktnät som stöttar, tröstar och bär. Jag har fina vänner som bryr sig, trots att jag är jobbig, jävlig, ledsen, arg och inte det minsta rolig. Människor som klappar mig över håret när jag inte gör annat än gråter och låter mig låna deras soffor och tid. Jag har föräldrar som har det så pass bra ställt att de kan gå in och bidra ekonomiskt nu när jag måste söka mig till den privata psykvården. Alla har det inte så.

Eftersom situationen nu blivit ohållbar, och hjälp och vård från landstinget lyser med sin frånvaro, så har jag kontaktat en privat klinik. Det tog ett telefonsamtal, en timmes väntan, en uppringning med löfte om återkommande och till slut ytterligare en uppringning där löftet infriades och jag fick en tid för orienterande samtal en dryg vecka senare. På en och en halv dag lyckades den privata kliniken med något som landstinget inte lyckats med på ett och ett halvt år - att inge förtroende, att lyssna på vad jag säger, att ge mig ett värdigt bemötande och att ta hänsyn till både min situation och mig som människa.

Skillnaden är pengar. Den privata kliniken är svindyr, landstinget gratis (nåja, mer eller mindre, men vi säger så för sakens skull). Nu undrar jag, de som inte är jag, de som inte har ett starkt ekonomiskt och socialt stöd från familj och vänner i ryggen, de som inte klarar att vända sin frustration till ilska och handlingskraft, de som inte vill eller orka kämpa - vart hamnar de? Vem tar hand om dem? Jag är så otroligt tacksam för att jag fick den där senaste käftsmällen från landstinget på en bra dag. En dag då jag blev arg istället för uppgiven, en dag då jag orkade säga emot och stå upp för mig själv. Det hade lika gärna kunnat bli precis tvärtom. De flesta dagar tar negativa besked knäcken på mig, får mig att krypa ihop i fosterställning med ändlös hopplöshet i bröstet och en ork som sviker. De där beskeden kan få mig att stanna i soffan och inte göra annat än att stirra upp i taket eller på insidan av mina ögonlock i dagar i sträck. Det enda jag klarar då är att öka på mitt redan massiva självförakt med att tala om för mig själv att jag är vek, svag och värdelös som inte orkar.

Nu blev det inte så. Inte den här gången, den här gången fick jag nog. Men kan någon tala om för mig, när blev rätten till vård en klassfråga?

torsdag 9 februari 2012

Om betydelsen av färg



Undrar hur många olika fabrikat det egentligen finns på en och samma medicin. Tycker jag får olika varje gång. De här är dock bäst hittils, snygga färger. Gillas. De andra har gått under smeknamnet "kvinnofängelsetabletterna",detta på grund av deras totala avsaknad på rolighet. Ljust, ljust beige-rosa med ett tryckt nummer på sidan. Mer deprimerande att svälja än depressionen själv. Man behöver ju inte göra folk mer självmordsbenägna än nödvändigt, kan man tycka.

Destruktion

Jag längtade hem igår, hem, hem, hem. Idag är jag glad att jag inte var hemma, trots en mer eller mindre sömnlös natt full av ångest och svettiga lakan. Hemma hade de varit blodiga, hemma hade jag inte klarat hindra mig själv. Det här behovet att ta sönder mig själv, jag vet inte. Vet inte var det kommer ifrån, vet inte hur jag kan stoppa det. Jag vill ju inte, inte egentligen. Kliade inatt sönder hud på armar, ben och mage som svider och bränner idag, men sådant ger inga yttre ärr. Jag håller helst mina på insidan, vill inte att det ska synas. Jag hatar min kropp alldeles tillräckligt, utan benen fulla av ilsket röda ärr som tecknar en historia om svaghet och misslyckanden.

Morgonmyser och försöker glömma bort att inatt sover jag hemma och ensam igen.

Tvång

Kan inte slå tanken på metall mot huden ur huvudet.

Dåligt tecken.

Fan.

tisdag 7 februari 2012

Det dagliga telefonsamtalet

Efter en halvtimmes telefonköande i morse kommer jag fram till en sjuksköterska. Jag ville begära ut min journal, för att kanske få en liten aning om vad fan det är som händer. För att få veta vad som har tänkts och sagts och bestämts om mig, för att ha en grund att utgå ifrån när jag ska stå på mig och kräva den behandling jag anser mig ha rätt till.

Jag fick såklart frågan vad jag skulle med den till, varpå jag vuxet, lugnt och mycket sakligt går igenom de fel jag tycker har begåtts och varför jag har ett behov av att veta hur min kontakt med psykvården ser ut från deras sida. Blir bemött som om jag vore fem år gammal och ett äldre barn har stulit min snuttefilt. "MEN då. Ååååh. Suck. Jaaa." Orden "Men lilla gumman då" riktigt hängde i luften. Själv kände jag mest att jag plötsligt blivit fråntagen rätten att vara en vuxen, tänkande och självständig människa.

Jag vet inte ens om jag själv letar ursäkter för att få överreagera och känna mig dåligt behandlad för att jag är så arg och besviken, eller om det verkligen bara är ett enda stort gäng muppar som jobbar på affektiva mottagningen. Jag vet faktiskt inte.

Gårdagens psykbryt

Jag hade egentligen tänkt skriva det här igår, men orken räckte inte riktigt till, till slut. Men, följande scenario var det som fick mig att få nog. Häng med!

I går morse bestämmer jag mig för att åter igen kontakta affektiva mottagningen, det börjar bli något av en morgonvana. Telefontid fram till 11, hej hopp god morgon. Jag ville veta hur det gick med min köplats, den ständiga, jag behövde förnya ett recept och jag ville avboka tid nummer två med fröken skötare. Det förra mötet gav mig absolut ingenting, utom möjligen en anekdot att garva rått åt någon gång i en avlägsen framtid när jag lagt allt det här bakom mig. Det kändes liksom bara onödigt att slösa både landstingets "resurser" och min egen tid.

- Driver du med mig?

Det var det första jag lyckades klämma fram efter att ha blivit informerad om att den behandling jag gått och väntat på, den terapi jag blivit lovad, den utredning jag hoppats på - den fanns inte. Behandlingen VAR fröken skötare. Det var allt. Jag stod inte på någon väntelista längre, KBT-kön varde icke mer. Det som jag upplevde som ett dåligt skämt, en Monthy Python-sketch om psykvården, fröken skötare med sitt nervösa innantill-lästa mindfulness-flum var så att säga IT. Jag har aldrig känt mig så pissad på i mitt liv.

"Vi har ju hört att du skär dig själv" ger en butter sjuksköterska på andra sidan av linjen till förklaring. Jag försöker hålla mig lugn och förklarar väsande mellan tänderna att det är ett symptom och inte en jävla huvudorsak, dessutom talade jag om det från första början, det kan knappast komma som en nyhet. Självskadebeteendet är ett av många symptom på en problematik jag burit med mig hela livet, vilken fullkomligt knullat ur de senaste ett och ett halvt åren och satt mitt liv på obestämd paus, gjort det ovärdigt, smutsigt och ouppnåeligt. En problematik jag trodde jag skulle få hjälp med att reda ut och behandla. Hur kan då detta vara det enda som det ska fokuseras på? Hur kan jag helt plötsligt vara nekad att träffa en terapeut?

"Men hon är ju utbildad i DBT." Låt mig förklara: DBT är en behandlingsform utformad för behandling av synnerligen besvärliga borderline-patienter. Kolla här: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=245&DBT
Jag har inte borderline. Jag är inte aggressiv. Jag försöker inte ta mitt liv. Jag innebär inte på något sätt en fara för mig själv, eller någon annan. (Dock känns det som att det där sista kan komma att ändras om det ska fortsätta såhär.) Det går utmärkt att resonera och prata med mig. Det hade man vetat om man bara ansträngt sig en liten, liten millimeter. Exakt HUR kan en remiss som vill påskynda terapi och ge mig en samtalskontakt utöver denna behandling leda till att den enda behandling jag får är att sitta i ett rum med en skötare som enbart verkar vara rädd för mig och som inte lyssnar på ett ord jag säger? En behandling som går ut på att jag ska lyssna på högläsning ur en manual som vill lära mig att "leva i nuet"? HUR?

Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn och saklig och talade om att jag inte gick med på det här, att de inte kunde behandla mig hur som helst. Att hela mitt liv inte kan ligga i händerna på en läkare som träffat mig EN gång i mindre än en timme för tre månader sedan. Som dessutom talar om för mig att jag kanske ska få en sorts behandling, som jag själv sedan får kolla upp att jag verkligen ska få, som dröjer och dröjer så pass att min sjukskrivning går ut. Som inte ens kan ta sig tid att ringa ett samtal för att följa upp min situation utan förlänger min sjukskrivning utan att ens tala om det för mig. När jag då på grund av all denna väntan och osäkerhet går in i väggen och så djupt ner i all skit att läget blir så pass akut att jag inte varken vill eller orkar någonting överhuvudtaget längre, då kan denne läkare bara helt sonika dra tillbaka all tidigare utlovad behandling för att sedan ersätta den med något mycket sämre?! MED EN OUTBILDAD JÄVLA HÖGLÄSARE?! Jag skulle bli mer hjälpt av att slå mig själv i huvudet med en Mia Horblom-självhjälpsguide tills det blöder affirmationer ur öronen på mig. Jag kan inte ta det som något annat än att jag blir straffad för att jag gått ner mig totalt på grund av deras jävla inkompetens. Det hela är som ett stort jävla skämt, en fet landstingsloska rakt i ansiktet.

Jag lyckas tjata till mig en telefontid hos ansvarig läkare. Det går dock inte säga när, eller riktigt, riktigt om, "för han är ju vääääääldigt upptagen".

För att avsluta hela kalaset så ringer fröken skötare upp mig några timmar senare och frågar varför jag har missat vårat möte. Jag förklarar att jag avbokat. "Men, ingen har ju lämnat en lapp" säger hon. "Jaha, det står här ja, jag hade visst inte tittat i din journal" fortsätter hon. "Vill du boka en ny tid då?" Här måste jag alltså själv förklara för denna människa att jag inte vill ha den "behandling" hon är så ivrig på att få ge mig. När hon sedan fortsätter att ställa frågor om hur jag vill göra nu och vad jag hade tänkt mig för behandling istället, så fattar jag faktiskt inte varför jag inte bara slängde på luren. Är det verkligen jag som ska veta bäst här? Och har hon överhuvudtaget med det att göra?

Här någonstans exploderade min hjärna. Här någonstans fick jag nog på riktigt. Fortsättning följer...


OBS! Inlägg skrivet i affekt, jag frånsäger mig därmed ansvaret för möjligen förekommande stavfel och/eller skumma meningsuppbyggnader.

Psykvårdsrådgivningen, kom? Sprak.

Sitter i telefonkö till psyk. 15 minuter and ticking. Du har köplats nummer 2, om och om igen, som en repig skiva i telefonens högtalare.

Det lustiga är att det här både är verkligheten just nu och en högst duglig metafor för mitt liv det senaste halvåret.

Over and out.

måndag 6 februari 2012

Vi tar det från början i en liten sammanfattning.

Det är något fel på mig.

Detta är ett faktum som jag varit plågsamt medveten om så länge jag kan minnas. Jag vet inte vad som är fel, eller varför. Det jag vet är att jag mår skit, att mitt liv är en ständigt nedåtgående spiral som drar mig allt djupare ner i en sörja av självförakt, grav depression och självskadebeteende. Det har gått så långt att jag inte klarar av ett vanligt vardagsliv längre - jag kan inte plugga, inte jobba, inte sova utan sömntabletter, ibland inte ens gå upp ur sängen. Allt. är. skit. Jag behöver hjälp.

Sommaren 2010 började jag äta P-piller i ett försök att bli av med överjävlig PMS och mensvärk. Det skulle jag aldrig ha gjort. Resultatet blev ökade humörsvängningar som nu varade hela månaden istället för 4-5 dagar innan mens. Jag slutade. I Augusti 2010 försökte jag sluta röka, det skulle jag aldrig ha gjort. Resultatet blev att verkligheten utan nikotin blev ett knytnävsslag i ansiktet. Alla känslor jag i ett decennium gått och trängt undan med hjälp av cigaretter och självförnekelse kom vällande i flodvågsfart och kastade mig rätt in i en mardröm som inte har slutat än, tvärtom har den bara blivit värre.

Jag gick den vanliga vägen, det vill säga till familjeläkaren. Jag är inte den mest handlingskraftiga personen i världen, jag avskyr att ta plats, jag är konflikträdd och vill inte vara till besvär. Jag är inte den som slåss för mina rättigheter, ofta tycker jag inte riktigt att jag är värd dem. Men nu gick det inte längre, jag var tvungen att få hjälp. Vardagen hade liksom försvunnit in i en grå dimma, min livskraft likaså. Familjeläkarbesöket resulterade i, ja, ingenting. Jag gick därifrån med en teckning på hur hjärnan fungerar i handen och en känsla av att det här står jag helt ensam i. Jag ryckte upp mig. Jag föll ihop igen. Jag bad om ny hjälp. Efter, för att vara jag, mycket krigande och ett ganska kackigt halvår där jag hankade mig fram och klarade vardagen så gott det gick fick jag äntligen komma till familjaläkarmottagningens kurator. Jag blev satt på antidepresiv medicin och fick såsmåningom lugnande för att klara av panikattackerna. Jag fortsatte hos kuratorn, fortsatte med medicinen, höjde dosen men blev långsamt bara sämre. Till slut fick jag en remiss till psykiatrin. Hallelujah, nu, äntligen!

Äntligen lite mer väntetid, skulle det visa sig. Väntetid utan kuratorbesök, utan någonting. Gissa vad? Mitt tillstånd förvärrades. Så, i början av November 2011 fick jag träffa en läkare inom psykiatrin. Under ca 45 minuter gick vi igenom mitt liv och mitt mående. Jag blev sjukskriven och hemskickad med löfte om att bli satt på väntelista till KBT, höjd medicindos samt nya sömntabletter och ytterligare en medicin att börja med. Ingen tid för återbesök, ingen uppföljning, ingen utredning.

Tid gick. Jag svävade i total ovisshet om framtiden. Vad händer när sjukskrivningen går ut, om inte behandling påbörjas, hur ska jag klara mig ekonomiskt osv. Jag hade inte riktigt varken ork eller förmåga att börja kriga för min rätt till vård i det här läget. När man närmar sig botten har man oftast inte det. Det är väl då det ska finnas ett socialt skyddsnät som tar emot. Ursäkta, men HAHAHAHHAHAHHAHAHAHHAHH!

Hur som helst, de där orosmolnen och tankarna förbättrade inte direkt min situation. Sjukskrivningen gick ut i mitten på Januari. Jag kontaktade psyk, försökte få svar på mina frågor och blev lovad en telefontid hos läkaren jag träffat. Jag väntade. Inget hände. Jag kontaktade psyk igen och får då till min förvåning veta att sjukskrivningen förlängts. Det var inte någon som hade tänkt tala om det för mig, eller? Det behövdes inte något läkarbesök för att kolla upp hur medicineringen fungerade, eller om mitt tillstånd förändrats? Nej, nej, nähä. Det var väl dumt att tro något sånt. Fint att jag kan koppla av och grubbla på vad fan som ska hända med mig i två månader till, tackar så mycket. Jag står i alla fall fortfarande kvar i kö till behandling, jo, alltid något, tackarrr. Tidsuppfattning på den väntetiden? Njae.

Efter en ovanligt jävlig vecka utan sömn, utan mat och med konstant ångest och tårar som bara inte kunde sluta rinna vaknade jag en morgon och kände att jag inte orkade mer. Jag ville inte längre, jag kunde inte leva mer. All ork var borta, jag kände inte att jag ens hade något liv att återvända till, inget att rycka upp mig för. Allt jag kunde se var ett stort jävla gråskaligt ingenting. Hej, akutpsyk.

Fick vad jag kände var ett väldigt bra mottagande på akutpsyk. Man lyssnade på vad jag sa, tog mig på allvar. Det behövdes, efter att ha suttit och tokgrinat inne på mottagningens fruktansvärt deprimerande rökrum så kände jag att nu, nu måste jag ändå ha nått botten. Det kan inte bli värre än att sitta här och känna att jag inte vill leva mer. Jag skickades hem med nya lungande tabletter och ett löfte om att remiss skickats till psyk. Jag behöver bli prioriterad och förutom KBT behöver jag ytterligare en samtalskontakt och det omgående. Så sa läkaren till mig. Nu, nu kanske det äntligen rullar igång, tänkte jag. Det positiva med den här totala kraschlandningen måste vara att jag äntligen får hjälp.

Jag, 30 år gammal och van att stå på egna ben sedan tonåren, fick vackert svälja stoltheten för att flytta hem till föräldrarna, bli matad och ompysslad. Det sved. Jag kände mig inte stor i världen under de där dagarna. Sedan kom det där efterlängtade brevet neddimpande. En tid! En riktig tid, jag skulle få komma in till psyk och prata med en levande människa som satt i samma rum! Inte någon psykiatriker eller terapeut, utan en skötare, men ändå. Det måste vara den där samtalskontakten jag tyckte mig ha blivit lovad.

Väl där stämde ingenting, jag satt i upplösningstillstånd och försökte få prata om hur jag mådde och möttes av en vägg. Skötaren hade utbildning i mindfullness och DBT. Hon lyssnade inte på vad jag sa. Jag pratade, hon svarade med att läsa innantill ur en manual. Jag pratade, hon läste högt innantill ur en bok. Personkemin var katastrofal. Hennes mobiltelefon började ringa. Hon fortsatte läsa innantill, nu högre, för att överrösta ringsignalerna. Telefonen ringer igen, scenariot upprepar sig. Den vanliga telefonen börjar ringa, varpå skötaren utbrister "Men oj, jag kanske skulle kopplat bort den innan" och fortsätter försöka överrösta ringsignalerna. Jag känner mig som om jag hamnat i en parodi på psykvården. Något chockad går jag därifrån efter att ha gått med på att boka en ny tid. Jag ger det en ny chans, tänkte jag. Det kanske blir bättre, och i vilket fall väntar jag ju fortfarande på min riktiga behandling.

Det skulle visa sig att så inte riktigt var fallet.

Nu är det krig.

Landstinget har ställt sig över mitt huvud och urinerat mig i ansiktet en gång för mycket.

Jag har långsamt hettat upp ett ångtryck i hjärnan i och med mina, hitintills fruktlösa, försök att få hjälp och komma ur en långvarig och plågsam depression. Nu kokar det, nu rinner det över alla breddar, nu måste jag ha en ventil, ett sätt att släppa ut allt övertryck.

Välkommen till den långsamma frontalkrock och totala krashlandning som är mötet mellan en emotionellt störd kvinna i sina sämsta år och landstingets psykvård.