Ska iväg på terapisamtal snart (sånt jag betalar (dyrt) själv för, vad trodde du?)och vaknade därför ryckigt och nervöst klockan halv sex imorse. Jag får prestationsångest av att gå till psykoterapeuten. Jag känner att jag måste lägga fram mitt mående på ett välformulerat och högt intellektuellt plan för att det ska vara värt någonting. Jag måste komma dit med kloka insikter om mig själv och helst må sämre på ett mycket bättre sätt än vad jag egentligen gör. Herregud, som om att det vore någon slags prestation att vara så snyggt deprimerad det bara går. Den här bovarysmen har verkligen gått för långt. Vem romantiserar terapibesök? Jo, jag. Sorgligt, tamejfan.
Jag anar att den här muren av ointresse från landstingets sida har någonting att göra med det hela. Att de vägrar hjälpa mig stärker inte direkt min redan vacklande* självkänsla. Är man inte ens värd att få hjälp av sjukvården mår man antingen inte tillräckligt dåligt, eller så är man värd väldigt väldigt lite. Så tänker jag, det är omöjligt att försöka se det på något annat sätt. Det senaste samtalet (se förra inlägget) sände iväg mig på en resa ned i min egen tankesmuts till den grad att nästan alla veckans planer fick ställas in, och att jag tillfälligt slutade äta medicin för att jag ville må sämre, dåligt nog att...ja, jag vet faktiskt inte. Vill helst inte tänka på det, men det skrämmer mig.
* tänk vacklande som fyllecellsfull i 15 cm höga stilettklackar man inte kan gå i i nyktert tillstånd, alt. den här modellens prestation på catwalken: http://www.youtube.com/watch?v=lBT4-EXqddo&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar