Jag hade egentligen tänkt skriva det här igår, men orken räckte inte riktigt till, till slut. Men, följande scenario var det som fick mig att få nog. Häng med!
I går morse bestämmer jag mig för att åter igen kontakta affektiva mottagningen, det börjar bli något av en morgonvana. Telefontid fram till 11, hej hopp god morgon. Jag ville veta hur det gick med min köplats, den ständiga, jag behövde förnya ett recept och jag ville avboka tid nummer två med fröken skötare. Det förra mötet gav mig absolut ingenting, utom möjligen en anekdot att garva rått åt någon gång i en avlägsen framtid när jag lagt allt det här bakom mig. Det kändes liksom bara onödigt att slösa både landstingets "resurser" och min egen tid.
- Driver du med mig?
Det var det första jag lyckades klämma fram efter att ha blivit informerad om att den behandling jag gått och väntat på, den terapi jag blivit lovad, den utredning jag hoppats på - den fanns inte. Behandlingen VAR fröken skötare. Det var allt. Jag stod inte på någon väntelista längre, KBT-kön varde icke mer. Det som jag upplevde som ett dåligt skämt, en Monthy Python-sketch om psykvården, fröken skötare med sitt nervösa innantill-lästa mindfulness-flum var så att säga IT. Jag har aldrig känt mig så pissad på i mitt liv.
"Vi har ju hört att du skär dig själv" ger en butter sjuksköterska på andra sidan av linjen till förklaring. Jag försöker hålla mig lugn och förklarar väsande mellan tänderna att det är ett symptom och inte en jävla huvudorsak, dessutom talade jag om det från första början, det kan knappast komma som en nyhet. Självskadebeteendet är ett av många symptom på en problematik jag burit med mig hela livet, vilken fullkomligt knullat ur de senaste ett och ett halvt åren och satt mitt liv på obestämd paus, gjort det ovärdigt, smutsigt och ouppnåeligt. En problematik jag trodde jag skulle få hjälp med att reda ut och behandla. Hur kan då detta vara det enda som det ska fokuseras på? Hur kan jag helt plötsligt vara nekad att träffa en terapeut?
"Men hon är ju utbildad i DBT." Låt mig förklara: DBT är en behandlingsform utformad för behandling av synnerligen besvärliga borderline-patienter. Kolla här: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=245&DBT
Jag har inte borderline. Jag är inte aggressiv. Jag försöker inte ta mitt liv. Jag innebär inte på något sätt en fara för mig själv, eller någon annan. (Dock känns det som att det där sista kan komma att ändras om det ska fortsätta såhär.) Det går utmärkt att resonera och prata med mig. Det hade man vetat om man bara ansträngt sig en liten, liten millimeter. Exakt HUR kan en remiss som vill påskynda terapi och ge mig en samtalskontakt utöver denna behandling leda till att den enda behandling jag får är att sitta i ett rum med en skötare som enbart verkar vara rädd för mig och som inte lyssnar på ett ord jag säger? En behandling som går ut på att jag ska lyssna på högläsning ur en manual som vill lära mig att "leva i nuet"? HUR?
Jag lyckades hålla mig någorlunda lugn och saklig och talade om att jag inte gick med på det här, att de inte kunde behandla mig hur som helst. Att hela mitt liv inte kan ligga i händerna på en läkare som träffat mig EN gång i mindre än en timme för tre månader sedan. Som dessutom talar om för mig att jag kanske ska få en sorts behandling, som jag själv sedan får kolla upp att jag verkligen ska få, som dröjer och dröjer så pass att min sjukskrivning går ut. Som inte ens kan ta sig tid att ringa ett samtal för att följa upp min situation utan förlänger min sjukskrivning utan att ens tala om det för mig. När jag då på grund av all denna väntan och osäkerhet går in i väggen och så djupt ner i all skit att läget blir så pass akut att jag inte varken vill eller orkar någonting överhuvudtaget längre, då kan denne läkare bara helt sonika dra tillbaka all tidigare utlovad behandling för att sedan ersätta den med något mycket sämre?! MED EN OUTBILDAD JÄVLA HÖGLÄSARE?! Jag skulle bli mer hjälpt av att slå mig själv i huvudet med en Mia Horblom-självhjälpsguide tills det blöder affirmationer ur öronen på mig. Jag kan inte ta det som något annat än att jag blir straffad för att jag gått ner mig totalt på grund av deras jävla inkompetens. Det hela är som ett stort jävla skämt, en fet landstingsloska rakt i ansiktet.
Jag lyckas tjata till mig en telefontid hos ansvarig läkare. Det går dock inte säga när, eller riktigt, riktigt om, "för han är ju vääääääldigt upptagen".
För att avsluta hela kalaset så ringer fröken skötare upp mig några timmar senare och frågar varför jag har missat vårat möte. Jag förklarar att jag avbokat. "Men, ingen har ju lämnat en lapp" säger hon. "Jaha, det står här ja, jag hade visst inte tittat i din journal" fortsätter hon. "Vill du boka en ny tid då?" Här måste jag alltså själv förklara för denna människa att jag inte vill ha den "behandling" hon är så ivrig på att få ge mig. När hon sedan fortsätter att ställa frågor om hur jag vill göra nu och vad jag hade tänkt mig för behandling istället, så fattar jag faktiskt inte varför jag inte bara slängde på luren. Är det verkligen jag som ska veta bäst här? Och har hon överhuvudtaget med det att göra?
Här någonstans exploderade min hjärna. Här någonstans fick jag nog på riktigt. Fortsättning följer...
OBS! Inlägg skrivet i affekt, jag frånsäger mig därmed ansvaret för möjligen förekommande stavfel och/eller skumma meningsuppbyggnader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar