Efter en halvtimmes telefonköande i morse kommer jag fram till en sjuksköterska. Jag ville begära ut min journal, för att kanske få en liten aning om vad fan det är som händer. För att få veta vad som har tänkts och sagts och bestämts om mig, för att ha en grund att utgå ifrån när jag ska stå på mig och kräva den behandling jag anser mig ha rätt till.
Jag fick såklart frågan vad jag skulle med den till, varpå jag vuxet, lugnt och mycket sakligt går igenom de fel jag tycker har begåtts och varför jag har ett behov av att veta hur min kontakt med psykvården ser ut från deras sida. Blir bemött som om jag vore fem år gammal och ett äldre barn har stulit min snuttefilt. "MEN då. Ååååh. Suck. Jaaa." Orden "Men lilla gumman då" riktigt hängde i luften. Själv kände jag mest att jag plötsligt blivit fråntagen rätten att vara en vuxen, tänkande och självständig människa.
Jag vet inte ens om jag själv letar ursäkter för att få överreagera och känna mig dåligt behandlad för att jag är så arg och besviken, eller om det verkligen bara är ett enda stort gäng muppar som jobbar på affektiva mottagningen. Jag vet faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar