Det är något fel på mig.
Detta är ett faktum som jag varit plågsamt medveten om så länge jag kan minnas. Jag vet inte vad som är fel, eller varför. Det jag vet är att jag mår skit, att mitt liv är en ständigt nedåtgående spiral som drar mig allt djupare ner i en sörja av självförakt, grav depression och självskadebeteende. Det har gått så långt att jag inte klarar av ett vanligt vardagsliv längre - jag kan inte plugga, inte jobba, inte sova utan sömntabletter, ibland inte ens gå upp ur sängen. Allt. är. skit. Jag behöver hjälp.
Sommaren 2010 började jag äta P-piller i ett försök att bli av med överjävlig PMS och mensvärk. Det skulle jag aldrig ha gjort. Resultatet blev ökade humörsvängningar som nu varade hela månaden istället för 4-5 dagar innan mens. Jag slutade. I Augusti 2010 försökte jag sluta röka, det skulle jag aldrig ha gjort. Resultatet blev att verkligheten utan nikotin blev ett knytnävsslag i ansiktet. Alla känslor jag i ett decennium gått och trängt undan med hjälp av cigaretter och självförnekelse kom vällande i flodvågsfart och kastade mig rätt in i en mardröm som inte har slutat än, tvärtom har den bara blivit värre.
Jag gick den vanliga vägen, det vill säga till familjeläkaren. Jag är inte den mest handlingskraftiga personen i världen, jag avskyr att ta plats, jag är konflikträdd och vill inte vara till besvär. Jag är inte den som slåss för mina rättigheter, ofta tycker jag inte riktigt att jag är värd dem. Men nu gick det inte längre, jag var tvungen att få hjälp. Vardagen hade liksom försvunnit in i en grå dimma, min livskraft likaså. Familjeläkarbesöket resulterade i, ja, ingenting. Jag gick därifrån med en teckning på hur hjärnan fungerar i handen och en känsla av att det här står jag helt ensam i. Jag ryckte upp mig. Jag föll ihop igen. Jag bad om ny hjälp. Efter, för att vara jag, mycket krigande och ett ganska kackigt halvår där jag hankade mig fram och klarade vardagen så gott det gick fick jag äntligen komma till familjaläkarmottagningens kurator. Jag blev satt på antidepresiv medicin och fick såsmåningom lugnande för att klara av panikattackerna. Jag fortsatte hos kuratorn, fortsatte med medicinen, höjde dosen men blev långsamt bara sämre. Till slut fick jag en remiss till psykiatrin. Hallelujah, nu, äntligen!
Äntligen lite mer väntetid, skulle det visa sig. Väntetid utan kuratorbesök, utan någonting. Gissa vad? Mitt tillstånd förvärrades. Så, i början av November 2011 fick jag träffa en läkare inom psykiatrin. Under ca 45 minuter gick vi igenom mitt liv och mitt mående. Jag blev sjukskriven och hemskickad med löfte om att bli satt på väntelista till KBT, höjd medicindos samt nya sömntabletter och ytterligare en medicin att börja med. Ingen tid för återbesök, ingen uppföljning, ingen utredning.
Tid gick. Jag svävade i total ovisshet om framtiden. Vad händer när sjukskrivningen går ut, om inte behandling påbörjas, hur ska jag klara mig ekonomiskt osv. Jag hade inte riktigt varken ork eller förmåga att börja kriga för min rätt till vård i det här läget. När man närmar sig botten har man oftast inte det. Det är väl då det ska finnas ett socialt skyddsnät som tar emot. Ursäkta, men HAHAHAHHAHAHHAHAHAHHAHH!
Hur som helst, de där orosmolnen och tankarna förbättrade inte direkt min situation. Sjukskrivningen gick ut i mitten på Januari. Jag kontaktade psyk, försökte få svar på mina frågor och blev lovad en telefontid hos läkaren jag träffat. Jag väntade. Inget hände. Jag kontaktade psyk igen och får då till min förvåning veta att sjukskrivningen förlängts. Det var inte någon som hade tänkt tala om det för mig, eller? Det behövdes inte något läkarbesök för att kolla upp hur medicineringen fungerade, eller om mitt tillstånd förändrats? Nej, nej, nähä. Det var väl dumt att tro något sånt. Fint att jag kan koppla av och grubbla på vad fan som ska hända med mig i två månader till, tackar så mycket. Jag står i alla fall fortfarande kvar i kö till behandling, jo, alltid något, tackarrr. Tidsuppfattning på den väntetiden? Njae.
Efter en ovanligt jävlig vecka utan sömn, utan mat och med konstant ångest och tårar som bara inte kunde sluta rinna vaknade jag en morgon och kände att jag inte orkade mer. Jag ville inte längre, jag kunde inte leva mer. All ork var borta, jag kände inte att jag ens hade något liv att återvända till, inget att rycka upp mig för. Allt jag kunde se var ett stort jävla gråskaligt ingenting. Hej, akutpsyk.
Fick vad jag kände var ett väldigt bra mottagande på akutpsyk. Man lyssnade på vad jag sa, tog mig på allvar. Det behövdes, efter att ha suttit och tokgrinat inne på mottagningens fruktansvärt deprimerande rökrum så kände jag att nu, nu måste jag ändå ha nått botten. Det kan inte bli värre än att sitta här och känna att jag inte vill leva mer. Jag skickades hem med nya lungande tabletter och ett löfte om att remiss skickats till psyk. Jag behöver bli prioriterad och förutom KBT behöver jag ytterligare en samtalskontakt och det omgående. Så sa läkaren till mig. Nu, nu kanske det äntligen rullar igång, tänkte jag. Det positiva med den här totala kraschlandningen måste vara att jag äntligen får hjälp.
Jag, 30 år gammal och van att stå på egna ben sedan tonåren, fick vackert svälja stoltheten för att flytta hem till föräldrarna, bli matad och ompysslad. Det sved. Jag kände mig inte stor i världen under de där dagarna. Sedan kom det där efterlängtade brevet neddimpande. En tid! En riktig tid, jag skulle få komma in till psyk och prata med en levande människa som satt i samma rum! Inte någon psykiatriker eller terapeut, utan en skötare, men ändå. Det måste vara den där samtalskontakten jag tyckte mig ha blivit lovad.
Väl där stämde ingenting, jag satt i upplösningstillstånd och försökte få prata om hur jag mådde och möttes av en vägg. Skötaren hade utbildning i mindfullness och DBT. Hon lyssnade inte på vad jag sa. Jag pratade, hon svarade med att läsa innantill ur en manual. Jag pratade, hon läste högt innantill ur en bok. Personkemin var katastrofal. Hennes mobiltelefon började ringa. Hon fortsatte läsa innantill, nu högre, för att överrösta ringsignalerna. Telefonen ringer igen, scenariot upprepar sig. Den vanliga telefonen börjar ringa, varpå skötaren utbrister "Men oj, jag kanske skulle kopplat bort den innan" och fortsätter försöka överrösta ringsignalerna. Jag känner mig som om jag hamnat i en parodi på psykvården. Något chockad går jag därifrån efter att ha gått med på att boka en ny tid. Jag ger det en ny chans, tänkte jag. Det kanske blir bättre, och i vilket fall väntar jag ju fortfarande på min riktiga behandling.
Det skulle visa sig att så inte riktigt var fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar