Jag längtade hem igår, hem, hem, hem. Idag är jag glad att jag inte var hemma, trots en mer eller mindre sömnlös natt full av ångest och svettiga lakan. Hemma hade de varit blodiga, hemma hade jag inte klarat hindra mig själv. Det här behovet att ta sönder mig själv, jag vet inte. Vet inte var det kommer ifrån, vet inte hur jag kan stoppa det. Jag vill ju inte, inte egentligen. Kliade inatt sönder hud på armar, ben och mage som svider och bränner idag, men sådant ger inga yttre ärr. Jag håller helst mina på insidan, vill inte att det ska synas. Jag hatar min kropp alldeles tillräckligt, utan benen fulla av ilsket röda ärr som tecknar en historia om svaghet och misslyckanden.
Morgonmyser och försöker glömma bort att inatt sover jag hemma och ensam igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar