Jag har tur. Jag har ett socialt kontktnät som stöttar, tröstar och bär. Jag har fina vänner som bryr sig, trots att jag är jobbig, jävlig, ledsen, arg och inte det minsta rolig. Människor som klappar mig över håret när jag inte gör annat än gråter och låter mig låna deras soffor och tid. Jag har föräldrar som har det så pass bra ställt att de kan gå in och bidra ekonomiskt nu när jag måste söka mig till den privata psykvården. Alla har det inte så.
Eftersom situationen nu blivit ohållbar, och hjälp och vård från landstinget lyser med sin frånvaro, så har jag kontaktat en privat klinik. Det tog ett telefonsamtal, en timmes väntan, en uppringning med löfte om återkommande och till slut ytterligare en uppringning där löftet infriades och jag fick en tid för orienterande samtal en dryg vecka senare. På en och en halv dag lyckades den privata kliniken med något som landstinget inte lyckats med på ett och ett halvt år - att inge förtroende, att lyssna på vad jag säger, att ge mig ett värdigt bemötande och att ta hänsyn till både min situation och mig som människa.
Skillnaden är pengar. Den privata kliniken är svindyr, landstinget gratis (nåja, mer eller mindre, men vi säger så för sakens skull). Nu undrar jag, de som inte är jag, de som inte har ett starkt ekonomiskt och socialt stöd från familj och vänner i ryggen, de som inte klarar att vända sin frustration till ilska och handlingskraft, de som inte vill eller orka kämpa - vart hamnar de? Vem tar hand om dem? Jag är så otroligt tacksam för att jag fick den där senaste käftsmällen från landstinget på en bra dag. En dag då jag blev arg istället för uppgiven, en dag då jag orkade säga emot och stå upp för mig själv. Det hade lika gärna kunnat bli precis tvärtom. De flesta dagar tar negativa besked knäcken på mig, får mig att krypa ihop i fosterställning med ändlös hopplöshet i bröstet och en ork som sviker. De där beskeden kan få mig att stanna i soffan och inte göra annat än att stirra upp i taket eller på insidan av mina ögonlock i dagar i sträck. Det enda jag klarar då är att öka på mitt redan massiva självförakt med att tala om för mig själv att jag är vek, svag och värdelös som inte orkar.
Nu blev det inte så. Inte den här gången, den här gången fick jag nog. Men kan någon tala om för mig, när blev rätten till vård en klassfråga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar